Mitt Operations Äventyr

Den 15 dec skulle jag Operera bort livmodern, äggstockarna och livmodertappen,  Livmodern var förstorade och låg och tryckte på ischias nerven, så jag fick domning och smärta i höger ben m.m. Äggstockarna fyllde inte längre någon funktion och eftersom äggstockscancer är svår att upptäcka i tid så valde jag att ta bort dem också. Livmodertappen skulle man ta bort om det gick, eftersom jag har svårt med minnet så är det en provtagning mindre att hålla reda på.  Tre vårdagar på sjukhuset sedan skulle jag vara hemma igen och skulle sedan ge mig proppförbyggand sprutor själv i några dagar.

Tisdag den 15 dec:

Operationen gick bra, allt gick att operera bort som planerat, ingen cancer eller sammanväxta tarmar och en minimal blödning under operationen, men sedan tillstötte den ena komplikationen efter den andra. Redan på uppvakningsavdelningen då började epidural att tappa effekt på den höger sidan.  De höjde morfinet samt gav stöd injektioner med morfin direkt ut i blodet och det fungerade tillfredställande.

Åter på min vårdavdelning så fick jag hemska smärtor… De kunde inte förstå hur jag kunde ha så ont!?!  Tingades att mobilisera mig upp och då upptäckta jag sen gul sak i sängen…???  slangen till min epidural hade lossnat och låg och gav sängen morfin.  Den monterades tillbaka och situationen blev något bättre.

Onsdag den 16 dec:

Round läkaren (en arrogant typ)  tyckte jag skulle vara positiv operationen gick bra, i nästa andetag säger han  idag stänger vi utav epidural pumpen, den smärtlindrar ju inte alls din högra sida. De kom med en massa olika piller…. men ingenting funkade!

Min undersköterska frågade runt bland de äldre sjuksköterskorna, vad man borde göra… så till kvällen kopplade de äntligen in epidural pumpen igen och det blev drägligt.  Narkosläkaren som jag träffade innan operationen poängterade att utan epidural pumpen skulle jag ha svåra smärtor, så jag var väldigt förvånad då han bestämde att den skulle bort.

Torsdag den 17 dec:

Nästa dag står samma läkare står vid sängen och säger att idag är dag 2 efter operationen och att jag inte skulle  vara orolig för att de skulle stänga utav epidural pumpen igen….vi  är experter. Vad jag inte viste var att de redan där och då stängde utan den…smärtan tilltog och jag må har problem med minnet – men dum i huvudet är jag inte!  De kommer med mer piller att svälja…slumrar utav av ren utmattning och allt är för jävligt, sedan väcks jag och nu tar man bort epidural.

Kördes till röntgen, då blodvärdet blivit ännu lägre – en indikation på inreblödning och det hade uppstått en blödning, men blödningen hade nu avstannat. Jag fick två påsar blod, den första gick bra, men efter den andra fick jag allergisk reaktion, men försämrad syresättningen…så jag fick kortison och antihistaminer och det blev bättre. Fortfarande fruktansvärt ont i magen…men jag kämpade på och gick med gåbordet, för att få igång magen. Jag fick också order om att dricka mer för att njurvärdena skulle bli bättre. Tvingade i mig mat och protein trycker, trots att jag mådde illa…sedan började jag kräkas på natten och detta fortsatte hela nästa dag (4,7 l) De fortsatte trotts detta att ge mig tabletter att svälja som kom i retur omgående, men de hämtade bara nya.  De ordinerad en tablett som både skulle sätta igång magen men även hjälpa till med illamåendet och tog bort morfintabletterna. Det hjälpte inte mot illamåendet, vilket jag påpekade att jag inte blivit illamående av det. Ipren är inte snäll mot magen påpekade jag och fick Omeprazol för att förhindra magkatarr… och så här fortsatte det i tre dagar.

En av undersköterskorna undrade om jag viste att jag har en hög smärttröskel?
-Nej
-Vi har först nu förstått hur hemskt ont du har haft!!!
-Jag det har gjort förjävligt ont, känner mig blåst på den smärtlindring som jag blivit utlovad.

Åter på mitt rum börjar jag tänka… vill de lägga skulden på mig för att jag inte tydligare visat dem att jag hade ont! Det tänker jag inte ta på mig, både maken och dottern var där då jag om och om igen sa att jag skattade min smärta till 10 (max) mer tydlig än så kan jag inte bli.

Måndag den 21 dec:

2015-12-21 17.31.34Jag bad om andra former av smärtstillande, inga fler tabletter och nu gick det att fixa. Jag fick remiss till kirurgen och de ställde diagnosen Paralytisk ileus (ingen aktivitet i tarmarna) och ordinerade en sond ner i magen via näsan för att först avlasta (tömma magen på allt innehåll) och sedan blev kontrastvätska ner i magen via sonden, sedan blev det flera besök ned till röntgen. Extremt obehagligt att ha sonden dinglande där bak i halsen… Ibland kan den här typen av undersökning få igång magen och det fick den!

Tisdag den 22 dec:

Sista röntgenbilderna tas och jag trodde att jag skulle bli av med sonden då röntgen undersökningen var slutförd…men icke! Sonden får sitta till kirurgens läkare kommer med sitt utlåtande (men de får fram till lunch på sig, sedan får vi stöta på dem). De gav mig tabletter att svälja, inte alls lätt med sonden i halsen… alla väntade med spänning, kommer hon att kräkas igen eller inte, svaret blev INTE! Jag var så trött så jag bökade runt tills jag hittade en bra ställning både för magen och där sonen kändes som minst och sov någon timme. De väcker mig och talar om att nu skall sonden bort, de hinner dock inte göra detta innan kirurgen läkare dyker upp och pekar på sonen och säger varför har du den där slangen i ansiktet? Därför att jag inte fått lov att avlägsna den… Han talar om att mina tarmar är trötta och att det bara blir tal om flytande kost.

Träffar min läkare i korridoren under kvällen och han är glad att jag inte kräks…om du fortsätter att sköta dig så kan du nog få åka hem i morgon.

Onsdag den 23:

De vill testa fastföda och går det bra så får jag åka men om jag så önskar och det gjorde JAG! Såret på magen lades om och det såg jätte fint ut… hela magen och ena höften var blålila enorma blåmärke. Käkade min mat, bytte till mina egna kläder och packade…sedan åkte jag HEM – så underbart!!!

Torsdag den 24:

Vaknade med hemska smärtor och bad maken ringa sjukhuset för jag behövde mer smärtlindring än vad Ipren + Alvedon kunde åstadkomma annars skulle jag bli tvungen att åka tillbaka. De skrev ut morfintabletter så det blev en jul hemma med familjen trots allt.

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *